Såg ni Sverige springer ikväll?
Entreprenören Douglas Roos var med i ett inslag. Han berättade att han ibland tar av sig skorna i slutet av sina löparrundor för att springa barfota. Bland annat hade hans (onda antar jag?) hälsena blivit bättre.
Intressant nog besökte programmet Löplabbet i samma avsnitt som pushade för hur viktigt det var med stabilitet och dämpning och att man skadar sig genom att välja en lätt sko. Hmm..
tisdag 5 oktober 2010
Skoporr: Nu är de här!
Väldigt sköna. Väldigt lätta. Sulan är har dobbar och är gjord av ett klistrigt gummi som ska förbättra greppet på stenar och rötter även när de är blöta. Varning för att gå med dem inomhus dock! De lämnar svarta märken väldigt lätt!
FiveFingers: 140 g (stl 38)
Inov-8: 182 g (stl 37,5)
måndag 4 oktober 2010
söndag 3 oktober 2010
Inov-8 x-talon 212
Post XC-Race
Tusen tack för responsen! Kul att kunna glädja andra genom att kråla i gegga! Det lär dyka upp lite bilder på deras hemsida under veckan, så då kommer ni se allt elände :)
Benen känns rätt bra idag ändå måste jag säga. Har träningsvärk i vaderna och baksida lår, men det är inte alls så farligt som det var efter 8 km-rundan förra söndagen. Då mår nog mina Speed sämre. Sulan har slitits på sina ställen:
Slitna efter gårdagens lopp och 140 km löpning/promenader sedan starten i juli
Inov-8 x-talon 212 & orientering
Har varit lite småsugen på orientering sedan förra hösten då jag pluggade i Dalarna och sprang i en skog med många spår där. Det var ofta orienterare där och det måste ju vara kul att få ytterligare en mening med löpningen än att "bara" må bra. Har funderat på geocaching, alltså skattjakt med hjälp av GPS-mottagare eller bara vanlig GPS-orientering. Men i Vidingsjö kan man få ta del av orienteringsklubbens kontroller och kartor om man bara vill testa på själv. Det skulle vara grymt kul att en gång i veckan cykla ut dit med Fredrik och leta kontroller i ett par timmar! :)
Jag var därför inne på Löplabbet idag, för att testa ett par Inov-8 x-talon 212 som jag hört mycket bra om. Ultraschmultra skriver att hon är helt kär i dem och vilket bra grepp de har. Hon har förresten en ny blogg, tillsammans med en annan tjej, som heter Into the wild. Väldigt bra blogg! Fick även ett mail från Linköpings orienterinsklubb, som anordnade loppet igår, om att FiveFingers inte är ett bra val vid den här typen av terräng. Kanske om man hade valt Trek Sport med grov sula men absolut inte Speed. Inov-8 kunde de däremot rekommendera.
Skon är grymt lätt och är inte uppbyggd någonting. Heel-toe-drop låg på 6 mm om jag inte minns fel, alltså inte så mycket lutning mellan hälen och tåpartiet. Ska man springa i skogen tycker inte jag att man ska springa med dämpade joggingskor. Då lär man ju vricka sig stup i kvarten! Förra sommaren sprrang jag i ett vanligt motionsspår i skogen med mina gamla joggingskor och jag stukade foten rejält. Jag fick hoppa på kryckor i en vecka eller två. Men då begrep jag inte varför det hände, mina skor var ju väldigt uppbyggda och hade gott om stöd överallt.Vilken nit jag hade gått på!
Löplabbet hade tyvärr inte min storlek inne men hon skulle beställa ett par i stl. 38,5. Jag har 37,5 i vanliga löparskor och 38 i FiveFingers så de lär ju vara för stora, men testa kan jag alltid göra. Finns inga halvstorlekar väljer jag 38:or annars är det 37,5 som gäller. Inov-8 x-talon 212 finns i 37,5 på addnature för 995 kr. Alltså är de inte särskilt dyra. Mycket grymhet för pengarna!
Annars är mina FiveFingers Flow Trek på gång! Northsport börjar skicka dem från den 10:e oktober. De tål dock inte tuffare terräng (alltså rakt ut i skogen a la orientering) utan dessa kommer jag springa med under hösten och vintern i banad terräng och på asfalt.
Min dröm är att bli bra på terränglöpning. Det skulle vara grymt kul att springa Lidingöloppet någon gång, den långa varianten alltså, på en bra tid. Fast jag känner mindre press på mig när jag springer i skogen, för det är mer en upplevelse än att bara jaga tider. 30 km terräng är dock betydligt mer än vad jag sprungit tidigare så det kräver mycket träning. Få upp styrkan i benen, frånskjutet och få en starkare bål. Undrar om man kan få tag i en PT som är inriktad på just terränglöpning? Sen har vi ju det där med att jag är tung som ett kassaskåp när jag springer. Man kanske kunde få hjälp med det också? Hela paketet så att säga?
Springer ni i skogen?
Och isåfall: Vad springer ni med för skor då?
lördag 2 oktober 2010
XC-Race, eller 5 k rakt in i skogen
Förberedelser
Det var nära att jag inte kom iväg idag. Vi var alldeles för morgontrötta. Sömn är trots allt min favoritsyssla och jag sover kanske mer än normala människor gör.
Men jag tog mig i kragen och steg upp 45 min innan vi absolut senast behövde vara på plats. Tur att det var ett lopp jag skulle springa så jag slapp tvätta håret eller sminka mig nämnvärt. Det var bara att slänga i sig frukost, dricka vatten och ta på sig löparkläderna och ge sig av. XC-race skulle gå i skogen i Vidingsjö där Polarjakten gick i somras. Dit är det 4,5 km.
Innan start
Linköping Orienteringsklubb anordnade loppet
Vi kom dit 20 min innan anmälan stängde och jag anmälde mig till 5 km (och det var tur, mer om det sen). Men jag frågade lite skämtsamt om man liksom fick springa ett varv till som de som springer 10 km skulle göra. Kl 12:00 gick starten och allihop sprang iväg i ett ganska högt tempo.
Loppet
Jag höll täten i kanske 100 m sedan såg jag dem försvinna. Hela loppet sprang jag själv. Men det var inget lopp man springer flera stycken i klungor utan det här var mer av ett enmanslopp eller "vi springer på rad"-lopp. 90% av loppet bestod av obanad terräng och det var omöjligt att springa i bredd.
Ett par hundra meter från start kommer en väldigt brant backe, då slog det mig lite vilken pärs det här skulle bli. Benen kändes inte fräscha för fem öre, det var tungt att springa och det gick segt. Efter backen var det in på en mindre stig som sedan övergick i helt obanad terräng. Här fanns bara stigar som deltagarna före mig hade trampat upp. Vägen gick rakt över sten, rötter, stockar och genom djupa gyttjepölar. De hade verkligen inte skojat med att det här var ett riktigt terränglopp.
Det var mycket tuffare än vad jag trott. Mina FiveFingers blev geggiga och blöta och greppet var obefintligt. Jag slirade runt och druttade omkull en gång. Till råga på allt skulle vi upp för den ökända backen som är omöjlig att springa uppför. De flesta i Linköping vet vilken backe det är och många elever har fått springa backintervaller i den på idrotten.
Hela loppet gick enormt långsamt. Jag fick hela tiden se mig för vart jag satte ner fötterna och i vissa passager fick jag gå för att inte riskera livet, typ. Om jag nån gång fick upp ett bra tempo varade det inte särskilt länge då nya trixiga situationer dök upp titt som tätt.
Fredrik smygfotade när jag kom lunkandes på en snällare del av banan. Nej Fredrik sprang inte idag. Han hejjade på mig istället :)
Lite vartstans stod fotografer inne i skogen och fotade när man hade som mest lera att ta sig igenom. På ett ställe skulle man ta sig igenom ett mindre kärr med vatten upp till knäna. Det var helt sjukt! Givetvis stod en fotograf i bortre änden och fotade. Det blir säkert en väldigt smickrande bild.
När det var ca 1 km kvar började 10 km-löparna komma springandes på sitt andra varv. De var ruskigt snabba och starka. Jag beundrar deras styrka att bara kunna springa och plöja igenom den tuffa terrängen. De måste vara experter på att avläsa underlaget, alltså inte som jag som tittar rakt ner i backen där jag sätter i foten.
Personen som vann 10 km sprang in på 40 min. Det är galet snabbt! På något sätt tycker jag att det är coolare att klara av en sådan sak än att t.ex. springa en halvmara på en bra tid. Här krävs mer skills.
Jag fick hålla undan för löparna ett flertal gånger och en del tackade och ropade "bra kämpat!". "Tack detsamma" ropade jag tillbax. Det var riktigt skönt att höra. För visst fick jag kämpa, det var jobbigt. Men kanske mest svårt. Det var smalt, halt, geggigt, blött och kallt. När jag sprang mot mål stod Fredrik och hejjade. Där stod fler och klappade händerna och hejjade. Det kändes jätteskönt!
Upploppet! Graciös och väldigt snabb *host*
Det var som sagt tur att jag valde ett varv, alltså 5 km istället för 10 km. För jag hade inte pallat ett varv till. Framför allt hade mina anklar inte pallat det. Jag trampade snett ett antal gånger och jag var stundvis rädd för att skada mig ordentligt. Både på gott och ont. Det var härligt med adrenalinet som pumpade!
Avslutningsvis
Ett svårt men skitkul lopp som jag skulle önska anordnades fler gånger om året än bara på hösten. Deltagarantalet var högre än förra året, och jag tror det blev ca 80 st som sprang i år. Banan var tuff och svår, till och med väldigt svår för den som inte är erfaren av obanad terräng. Men grejjen är nog den att det ska vara tufft, de går ju ut med att det är ett "riktigt terränglopp". Flera personer fick bryta.
Jag har helt klart fått mersmak av den här typen av löpning och funderar på att köpa ett par renodlade terrängskor. Speed var inte alls bra att springa med i den här sortens tuffa terräng. De blev hala och står inte emot väta alls.
Fötterna när jag kom hem. Frusna med ömmande tår.
Det var nära att jag inte kom iväg idag. Vi var alldeles för morgontrötta. Sömn är trots allt min favoritsyssla och jag sover kanske mer än normala människor gör.
Men jag tog mig i kragen och steg upp 45 min innan vi absolut senast behövde vara på plats. Tur att det var ett lopp jag skulle springa så jag slapp tvätta håret eller sminka mig nämnvärt. Det var bara att slänga i sig frukost, dricka vatten och ta på sig löparkläderna och ge sig av. XC-race skulle gå i skogen i Vidingsjö där Polarjakten gick i somras. Dit är det 4,5 km.
Innan start
Linköping Orienteringsklubb anordnade loppet
Vi kom dit 20 min innan anmälan stängde och jag anmälde mig till 5 km (och det var tur, mer om det sen). Men jag frågade lite skämtsamt om man liksom fick springa ett varv till som de som springer 10 km skulle göra. Kl 12:00 gick starten och allihop sprang iväg i ett ganska högt tempo.
Loppet
Jag höll täten i kanske 100 m sedan såg jag dem försvinna. Hela loppet sprang jag själv. Men det var inget lopp man springer flera stycken i klungor utan det här var mer av ett enmanslopp eller "vi springer på rad"-lopp. 90% av loppet bestod av obanad terräng och det var omöjligt att springa i bredd.
Ett par hundra meter från start kommer en väldigt brant backe, då slog det mig lite vilken pärs det här skulle bli. Benen kändes inte fräscha för fem öre, det var tungt att springa och det gick segt. Efter backen var det in på en mindre stig som sedan övergick i helt obanad terräng. Här fanns bara stigar som deltagarna före mig hade trampat upp. Vägen gick rakt över sten, rötter, stockar och genom djupa gyttjepölar. De hade verkligen inte skojat med att det här var ett riktigt terränglopp.
Det var mycket tuffare än vad jag trott. Mina FiveFingers blev geggiga och blöta och greppet var obefintligt. Jag slirade runt och druttade omkull en gång. Till råga på allt skulle vi upp för den ökända backen som är omöjlig att springa uppför. De flesta i Linköping vet vilken backe det är och många elever har fått springa backintervaller i den på idrotten.
Hela loppet gick enormt långsamt. Jag fick hela tiden se mig för vart jag satte ner fötterna och i vissa passager fick jag gå för att inte riskera livet, typ. Om jag nån gång fick upp ett bra tempo varade det inte särskilt länge då nya trixiga situationer dök upp titt som tätt.
Fredrik smygfotade när jag kom lunkandes på en snällare del av banan. Nej Fredrik sprang inte idag. Han hejjade på mig istället :)
Lite vartstans stod fotografer inne i skogen och fotade när man hade som mest lera att ta sig igenom. På ett ställe skulle man ta sig igenom ett mindre kärr med vatten upp till knäna. Det var helt sjukt! Givetvis stod en fotograf i bortre änden och fotade. Det blir säkert en väldigt smickrande bild.
När det var ca 1 km kvar började 10 km-löparna komma springandes på sitt andra varv. De var ruskigt snabba och starka. Jag beundrar deras styrka att bara kunna springa och plöja igenom den tuffa terrängen. De måste vara experter på att avläsa underlaget, alltså inte som jag som tittar rakt ner i backen där jag sätter i foten.
Personen som vann 10 km sprang in på 40 min. Det är galet snabbt! På något sätt tycker jag att det är coolare att klara av en sådan sak än att t.ex. springa en halvmara på en bra tid. Här krävs mer skills.
Jag fick hålla undan för löparna ett flertal gånger och en del tackade och ropade "bra kämpat!". "Tack detsamma" ropade jag tillbax. Det var riktigt skönt att höra. För visst fick jag kämpa, det var jobbigt. Men kanske mest svårt. Det var smalt, halt, geggigt, blött och kallt. När jag sprang mot mål stod Fredrik och hejjade. Där stod fler och klappade händerna och hejjade. Det kändes jätteskönt!
Upploppet! Graciös och väldigt snabb *host*
Det var som sagt tur att jag valde ett varv, alltså 5 km istället för 10 km. För jag hade inte pallat ett varv till. Framför allt hade mina anklar inte pallat det. Jag trampade snett ett antal gånger och jag var stundvis rädd för att skada mig ordentligt. Både på gott och ont. Det var härligt med adrenalinet som pumpade!
Avslutningsvis
Ett svårt men skitkul lopp som jag skulle önska anordnades fler gånger om året än bara på hösten. Deltagarantalet var högre än förra året, och jag tror det blev ca 80 st som sprang i år. Banan var tuff och svår, till och med väldigt svår för den som inte är erfaren av obanad terräng. Men grejjen är nog den att det ska vara tufft, de går ju ut med att det är ett "riktigt terränglopp". Flera personer fick bryta.
Jag har helt klart fått mersmak av den här typen av löpning och funderar på att köpa ett par renodlade terrängskor. Speed var inte alls bra att springa med i den här sortens tuffa terräng. De blev hala och står inte emot väta alls.
Fötterna när jag kom hem. Frusna med ömmande tår.
fredag 1 oktober 2010
Mina benhinnor - troligtvis ingen inflammation
Jag passade på att fråga Fredrik Wandus om mina benhinnor när vi ändå var där här om dagen. Jag berättade vart det gjorde ont och i vilket samband. Han trodde inte att det var benhinneinflammation.
Jag tog nämligen åtta veckors vila från löpningen förra hösten men så fort jag började springa igen kom det tillbaka. Det var enligt honom ett tecken på att det inte var en inflammation, för inflammationer försvinner vid vila. Istället handlade det om mina skenben som måste få lite träning med gummiband. Jag förstod inte riktigt varför jag får ont, men jag förstod att det var någonting om vinklingen på foten när man landar och att jag har låga fotvalv. Det var oroligt skönt att få höra det här! Jag har haft ont efter jag sprungit i 1,5 år nu. Framförallt var det skönt att förstå att det inte var något farligt. Ingen stressfraktur som kan leda till att benen förstörs.
Det kanske finns fler därute som tror att de lider av benhinneinflammation som inte vill försvinna trots vila, Voltaren, isbad och kompressionsstrumpor. Det behöver inte vara en inflammation!
Nu är det jag som köper ett gummiband! Jag fick tips på några övningar jag kan göra för att motverka smärtan på skenbenen.
Jag tog nämligen åtta veckors vila från löpningen förra hösten men så fort jag började springa igen kom det tillbaka. Det var enligt honom ett tecken på att det inte var en inflammation, för inflammationer försvinner vid vila. Istället handlade det om mina skenben som måste få lite träning med gummiband. Jag förstod inte riktigt varför jag får ont, men jag förstod att det var någonting om vinklingen på foten när man landar och att jag har låga fotvalv. Det var oroligt skönt att få höra det här! Jag har haft ont efter jag sprungit i 1,5 år nu. Framförallt var det skönt att förstå att det inte var något farligt. Ingen stressfraktur som kan leda till att benen förstörs.
Det kanske finns fler därute som tror att de lider av benhinneinflammation som inte vill försvinna trots vila, Voltaren, isbad och kompressionsstrumpor. Det behöver inte vara en inflammation!
Nu är det jag som köper ett gummiband! Jag fick tips på några övningar jag kan göra för att motverka smärtan på skenbenen.
onsdag 29 september 2010
Sög ur den sista musten ur benen!
Kände direkt hur det skulle bli ett tufft pass. Benen darrade i inlinesen. Känner mig fortfarande inte i topp, men jag ville ut och stavåka och då gör jag det! Punkt.
Kom upp i hög puls direkt, låg inte under 190 många gånger (88% av max). Var till och med uppe i 204 en gång då jag sneglade ner på klockan. Herregud vilken bra träning det här måste vara! tänkte jag. Det tänker jag nu med. Fy farao vilken pärs! Sitter och skriver medan svetten fortfarande rinner ner från pannan.
Det var underbart väder ute! Soligt, lite kyligt och lite blåsigt. Jag försökte ta en bild på bilvägen förbi kolonilotterna vid universitetet, men att plocka fram mobilen med stavar i händerna kan vara förenligt med dödsfara så det gick väl sådär.. :) Den här biten har dock en av Linköpings bästa asfalt. Det är synd att den bara är några hundra meter.
Byggarbetarna som gör i ordning gården kommenterade nyfiket min tveksamma gå-åkning bland grus och sten som de grävt upp. Det är kul att det drar till sig uppmärksamhet. Fler borde åka inlines med stavar. Eller inlines i allmänhet. Eller rullskidor.. För det är fantastiskt kul!
Men jag har inte sett en enda tjej åka inlines med stavar i den här staden. Och då har jag ändå åkt i 14 år. Fast det kan hända att jag inte minns.. Nåja, fram med stavarna tjejer!
Glad och svettig Dessi! Bakom mig ser ni köket som vi snart ska renovera.
Fredrik gör ett maxpulstest
Vi cyklade bort till Campushallen strax innan kl 18 för att träffa Fredrik Wandus på Wandus idrott & hälsa som utför en rad olika tester för idrottsmänniskor och vanliga dödliga. Idag var det Fredrik som skulle stickas i fingret och springa allt vad han hade. Laktattest (för mjölksyratröskel), VO2 max test (maximal syreupptagningsförmåga) och maxpulstest stod på schemat.
Jag hade varit på en av Wandus föreläsningar om pulsträning tillsammans med Coyntha för ett par år sedan och det kom han minnsann ihåg. Inget dåligt ansiktsminne som jag sa!
Testet började med att Fredrik fick gå på löpbandet och sen tog Wandus ett blodprov från fingret. Bandet ökade med 1 km/h och i slutet av varje ökning fick Fredrik hoppa upp på sidorna av bandet så Wandus kunde ta mer blod. Det här var för att se vid vilken hastighet som mjölksyra bildas. För att bli en bättre löpare är det rätt bra att veta sin mjölksyratröskel eftersom man då kan lägga in pass där man springer precis på tröskeln. På så sätt höjer man tröskeln och man kan ta i mer och mer innan mjölksyra bildas.
Testet därefter var ett maxpulstest. Fredrik fick springa på bandet och hastigheten ökade från 7 min/km till 5 min/km och därefter ökade lutningen på bandet med 1% för varje 3:e eller 4:e minut. Maxpulstest utförs lämpligtvis i uppförsbacke annars får man inte ut det sista. Vidare springer man med en mask för näsan och munnen för att mäta syreupptagningsförmågan.
Fredrik sprang tills han nästan stupade och pulsen nådde en topp på 210 slag. Syreupptagningsförmågan låg på 65 vilket är extremt bra. Det klassas som "elitmotionär". Män i hans ålder ska ligga på 52 eller mer för att klassas som "utmärkt". Om man skulle översätta det till Coopers test skulle det innebära att han kan springa 3 km på 10 min eller 10 km på 33 min. Vad stolt jag blev! :)
Så här var det inte syreupptagningsförmågan (VO2 max) som satte stopp, utan mjölksyratröskeln. Så den måste han nu jobba upp. Vi gick igenom siffrorna och graferna tillsammans och Wandus skissade på ett enkelt springschema som Fredrik kan träna efter i höst.
Nån gång är det min tur. Men jag får nog lov att vänta en månad eller så.
2,5 timme senare var vi hemma. Vi åt mat, tittade på Thintervention och myste :) Det blev dock inte särskilt långvarigt för jag blev helt inspirerad av dagens tester så jag smet ut på en kort springrunda trots manglade ben. Ja träningsvärken med stort T håller i sig, och det skulle minnsann inte bli lätt! 3 km orkade jag med innan benen lade av i total protest.
Man KAN springa med träningsvärk, men inte långt.
Jag hade varit på en av Wandus föreläsningar om pulsträning tillsammans med Coyntha för ett par år sedan och det kom han minnsann ihåg. Inget dåligt ansiktsminne som jag sa!
Testet började med att Fredrik fick gå på löpbandet och sen tog Wandus ett blodprov från fingret. Bandet ökade med 1 km/h och i slutet av varje ökning fick Fredrik hoppa upp på sidorna av bandet så Wandus kunde ta mer blod. Det här var för att se vid vilken hastighet som mjölksyra bildas. För att bli en bättre löpare är det rätt bra att veta sin mjölksyratröskel eftersom man då kan lägga in pass där man springer precis på tröskeln. På så sätt höjer man tröskeln och man kan ta i mer och mer innan mjölksyra bildas.
Testet därefter var ett maxpulstest. Fredrik fick springa på bandet och hastigheten ökade från 7 min/km till 5 min/km och därefter ökade lutningen på bandet med 1% för varje 3:e eller 4:e minut. Maxpulstest utförs lämpligtvis i uppförsbacke annars får man inte ut det sista. Vidare springer man med en mask för näsan och munnen för att mäta syreupptagningsförmågan.
Fredrik sprang tills han nästan stupade och pulsen nådde en topp på 210 slag. Syreupptagningsförmågan låg på 65 vilket är extremt bra. Det klassas som "elitmotionär". Män i hans ålder ska ligga på 52 eller mer för att klassas som "utmärkt". Om man skulle översätta det till Coopers test skulle det innebära att han kan springa 3 km på 10 min eller 10 km på 33 min. Vad stolt jag blev! :)
Så här var det inte syreupptagningsförmågan (VO2 max) som satte stopp, utan mjölksyratröskeln. Så den måste han nu jobba upp. Vi gick igenom siffrorna och graferna tillsammans och Wandus skissade på ett enkelt springschema som Fredrik kan träna efter i höst.
Nån gång är det min tur. Men jag får nog lov att vänta en månad eller så.
2,5 timme senare var vi hemma. Vi åt mat, tittade på Thintervention och myste :) Det blev dock inte särskilt långvarigt för jag blev helt inspirerad av dagens tester så jag smet ut på en kort springrunda trots manglade ben. Ja träningsvärken med stort T håller i sig, och det skulle minnsann inte bli lätt! 3 km orkade jag med innan benen lade av i total protest.
Man KAN springa med träningsvärk, men inte långt.
tisdag 28 september 2010
Träningsvärk & XC-race
Jag får sällan träningsvärk. Kanske för att jag varit rätt bra på att inte låta det gå för lång tid mellan träningspassen? Men igår.. och idag. Träningsvärk så det heter duga! Framsida lår, baksida lår och vader. Kanske inte så konstigt med tanke på att jag haft uppehåll i löpningen och inte sprungit så långt som jag gjorde i söndags sedan Midnattsloppet.
På lördag är det XC-race i Linkan, som Tjurruset i miniformat. Jag och sambon har årsdag så det passar oss perfekt att få kräla i diken tillsammans. Jag är lite osäker på distansen bara, 5 km är egentligen perfekt men 10 km känns mer hardcore. Vad hade ni valt?!
Ikväll ska vi iväg till Campushallen och träffa Fredrik Wandus. Min sambo ska utföra maxpulstest och mjölksyratest. Jag vill själv gärna göra ett maxpulstest men det får vänta ett tag.
På lördag är det XC-race i Linkan, som Tjurruset i miniformat. Jag och sambon har årsdag så det passar oss perfekt att få kräla i diken tillsammans. Jag är lite osäker på distansen bara, 5 km är egentligen perfekt men 10 km känns mer hardcore. Vad hade ni valt?!
Ikväll ska vi iväg till Campushallen och träffa Fredrik Wandus. Min sambo ska utföra maxpulstest och mjölksyratest. Jag vill själv gärna göra ett maxpulstest men det får vänta ett tag.
måndag 27 september 2010
Sön 26/9: 8,19 km asfalt
Igår kväll funderade jag på hur jag skulle kunna göra dagen bättre. Jag hade tänkt springa i lördags men det regnade och blåste så pass mycket att det inte alls lockade. Igår var vädret bättre.
Det var bäcksvart, och knappt en själ ute och jag hade siktet inställt på 7 km. Det är en mellandistans som jag tänkte skulle fungera bra. Tillräckligt långt för att det ska kännas, men också tillräckligt kort för att klara av under timmen.
Med musik i öronen gick det väldigt lätt de första kilometerna. Jag märkte inte ens att jag flåsade förrän jag tog ur ena snäckan för att höra efter om jag verkligen tyckte det var jobbigt. Det är ett rätt smart sätt att lura kroppen, att lyssna på musik så man inte hör sitt eget flåsande. Den senaste tiden har jag inte velat lyssna på musik alls när jag sprungit. Delvis beror det på att jag springer mestadels i skogen och där måste man ha koll. Det går mountainbike-spår tvärs över stigarna jag springer på och ser man inte upp kan man bli nermejjad av en cyklist eller varför inte av ett gäng orienterare?
Nu var gatorna helt öde och jag var helt inne i min egen värld. Det var länge sedan jag upplevde detta. Det var bara jag och Ultravox, just där och då. Strax innan kilometer fem kände jag hur det började bli jobbigt för benmusklerna. Jag kände hur baksida lår och vadmusklerna drog ihop sig, men jag fortsatte. Lyrisk över hur kroppen orkade arbeta, kilometer efter kilometer.
En av världens bästa låtar! (kommer igång ca 2 min in)
Lambohovsleden
Nya brandstationen
Efter 7 km var jag hemmavid, men tog ett extravarv runt i området för att skrapa ihop en extra kilometer. Än var jag inte riktigt färdig!
Kilometertider:
Ett riktigt skönt och bra springpass!
Något som inte är lika härligt är ömmande benhinnor nu såhär efteråt.
Mitt mål framåt är att försöka att inte ligga över 7 min per kilometer utan alltid ligga på 6-nånting min. Kan jag pusha kroppen och få den att vänja sig kommer jag bli snabbare och snabbare med tiden. Vid långpass (över 10 km) kan jag tillåta mig själv att springa lite långsammare men jag ska alltid kämpa för att springa så fort som möjligt även på de långa passen.
Det var bäcksvart, och knappt en själ ute och jag hade siktet inställt på 7 km. Det är en mellandistans som jag tänkte skulle fungera bra. Tillräckligt långt för att det ska kännas, men också tillräckligt kort för att klara av under timmen.
Med musik i öronen gick det väldigt lätt de första kilometerna. Jag märkte inte ens att jag flåsade förrän jag tog ur ena snäckan för att höra efter om jag verkligen tyckte det var jobbigt. Det är ett rätt smart sätt att lura kroppen, att lyssna på musik så man inte hör sitt eget flåsande. Den senaste tiden har jag inte velat lyssna på musik alls när jag sprungit. Delvis beror det på att jag springer mestadels i skogen och där måste man ha koll. Det går mountainbike-spår tvärs över stigarna jag springer på och ser man inte upp kan man bli nermejjad av en cyklist eller varför inte av ett gäng orienterare?
Nu var gatorna helt öde och jag var helt inne i min egen värld. Det var länge sedan jag upplevde detta. Det var bara jag och Ultravox, just där och då. Strax innan kilometer fem kände jag hur det började bli jobbigt för benmusklerna. Jag kände hur baksida lår och vadmusklerna drog ihop sig, men jag fortsatte. Lyrisk över hur kroppen orkade arbeta, kilometer efter kilometer.
En av världens bästa låtar! (kommer igång ca 2 min in)
Lambohovsleden
Nya brandstationen
Efter 7 km var jag hemmavid, men tog ett extravarv runt i området för att skrapa ihop en extra kilometer. Än var jag inte riktigt färdig!
Kilometertider:
- 1 km: 07:07 min
- 2 km: 06:34 min
- 3 km: 06:28 min
- 4 km: 07:04 min
- 5 km: 06:50 min
- 6 km: 07:06 min
- 7 km: 06:55 min
- 8 km: 06:33 min
Ett riktigt skönt och bra springpass!
Något som inte är lika härligt är ömmande benhinnor nu såhär efteråt.
Mitt mål framåt är att försöka att inte ligga över 7 min per kilometer utan alltid ligga på 6-nånting min. Kan jag pusha kroppen och få den att vänja sig kommer jag bli snabbare och snabbare med tiden. Vid långpass (över 10 km) kan jag tillåta mig själv att springa lite långsammare men jag ska alltid kämpa för att springa så fort som möjligt även på de långa passen.
fredag 24 september 2010
Nike Free 3.0 version 2
Jag blev lite lätt kär i de här skorna när jag testade dem på Löplabbet idag!
Tyvärr är ovansidan gjord av mesh så det kommer bli kallt och blött i höst för dem som springer i dessa. Men sköna och snygga är de.
Tyvärr är ovansidan gjord av mesh så det kommer bli kallt och blött i höst för dem som springer i dessa. Men sköna och snygga är de.
Inlines med stavar!
Eufori kan det kallas med ett annat ord! :) Vilket superpass jag nyss varit ute på!
Hade varit sugen på inlines sedan igår, men igår kväll regnade det vilket försvårade mina planer. Idag har det däremot varit fint väder hela dagen. Jag hämtade ut min rosa key cuff från Röhnisch och invigde den på passet. Snörade på mig mina nya inlines med jättehjul och greppade stavarna. Jag köpte dem i somras någon gång men bara använt dem en gång. Det är svårt att ha kontroll över dem och Fredrik som hängde på bakom med cykeln fick nog ducka minst ett par gånger. Men jag fick bra tekniktips från honom.
Det är inte så enkelt som det låter att åka inlines med stavar. Man måste ju hålla ut armarna tillräckligt långt från kroppen och vinkla stavarna rätt. De ska liksom bara "klicka" i backen och inte skrapa eller släpa. Trixigt kan jag säga! Men för att vara min andra gång med stavar måste jag säga att det gick ganska bra. Jag log flera gånger och tyckte just där och då att livet var underbart. Två cyklister kommenterade min åkning och jag mötte två andra som åkte rullskidor.
Med stavar kan jag åka upprätt vilket skonar ryggen och framsida lår. Stavarna hjälper till med balansen och jag blir inte så mördande trött i benen efter en stund. Jag blir mer lagom trött i hela kroppen. Efter strax över 13 km med en snittpuls på 88% av max var jag ganska trött i kroppen och jag kom hem till en färdiglagad middag. Fredrik hade åkte hem efter 6 km för att laga mat lagom tills jag kom hem. Det blev vitlök- och chilimarinerade tigerräkor. Supergott!
Hjälmfrilla, check!
Här är ett gäng som har koll på sina stavar:
Hade varit sugen på inlines sedan igår, men igår kväll regnade det vilket försvårade mina planer. Idag har det däremot varit fint väder hela dagen. Jag hämtade ut min rosa key cuff från Röhnisch och invigde den på passet. Snörade på mig mina nya inlines med jättehjul och greppade stavarna. Jag köpte dem i somras någon gång men bara använt dem en gång. Det är svårt att ha kontroll över dem och Fredrik som hängde på bakom med cykeln fick nog ducka minst ett par gånger. Men jag fick bra tekniktips från honom.
Det är inte så enkelt som det låter att åka inlines med stavar. Man måste ju hålla ut armarna tillräckligt långt från kroppen och vinkla stavarna rätt. De ska liksom bara "klicka" i backen och inte skrapa eller släpa. Trixigt kan jag säga! Men för att vara min andra gång med stavar måste jag säga att det gick ganska bra. Jag log flera gånger och tyckte just där och då att livet var underbart. Två cyklister kommenterade min åkning och jag mötte två andra som åkte rullskidor.
Med stavar kan jag åka upprätt vilket skonar ryggen och framsida lår. Stavarna hjälper till med balansen och jag blir inte så mördande trött i benen efter en stund. Jag blir mer lagom trött i hela kroppen. Efter strax över 13 km med en snittpuls på 88% av max var jag ganska trött i kroppen och jag kom hem till en färdiglagad middag. Fredrik hade åkte hem efter 6 km för att laga mat lagom tills jag kom hem. Det blev vitlök- och chilimarinerade tigerräkor. Supergott!
Hjälmfrilla, check!
Här är ett gäng som har koll på sina stavar:
onsdag 22 september 2010
Trek Sport & KSO Trek Flow (aka Trek tex)
De här modellerna ovan har jag gått och trott är samma. Men det är två skilda modeller varav den ena har de egenskaper jag söker senare i höst/vinter. KSO Trek Flow (eller Trek tex som de också kallas) har en ovandel i neopren som är vattentätt och värmeisolerande. Neopren används annars i t.ex. våtdräkter.
Trek Sport är gjorda i ett annat material som inte är värmeisolerande eller vattentätt. Men båda har den grova mönstrade sulan som ska ge bättre grepp på våta väglag.
Så, det är alltså KSO Trek Flow (nedan) som jag tänkt köpa innan vintern kommer och inte Trek Sport som jag skrivit tidigare. KSO Trek Flow kommer in på northsport.se i oktober.
FiveFingers KSO Trek Flow
FiveFingers Trek Sport
Trek Sport är gjorda i ett annat material som inte är värmeisolerande eller vattentätt. Men båda har den grova mönstrade sulan som ska ge bättre grepp på våta väglag.
Så, det är alltså KSO Trek Flow (nedan) som jag tänkt köpa innan vintern kommer och inte Trek Sport som jag skrivit tidigare. KSO Trek Flow kommer in på northsport.se i oktober.
FiveFingers KSO Trek Flow
FiveFingers Trek Sport
Snabba intervaller i skogen
Taggad för en löptur joggade jag och Fredrik bort till Gurkans livs där jag hade fått paket från Röhnisch. Men jag får vänta tills imorrn på min rosa key cuff, avin hade skickats ut i förväg för något paket hade de inte fått än.
Så då joggade vi bort till skogen och sprang tills benen inte ville vara med längre. Vi gick en bit och varvade sedan löpning med gång och sprang snabba intervaller på 200 m och gick tills pulsen sjönk till ca 160 slag. Så höll vi på om och om igen. Skogen var ganska lerig och vi fick hålla undan för ett gäng orienterare. När vi sprungit vårt varv i skogen promenerade vi en bit innan vi körde lite löpteknik.
Jag tror kroppen är lite förvirrad just nu. Den har inte haft något bränsle att gå på den senaste månaden och helt plötsligt ger jag den kolhydrater som den kanske inte heller vet vad den ska göra med. Det var rätt segt att springa idag, men det gick absolut lättare än under min månad nästan helt utan kolhydrater. Hur som helst var det otroligt skönt att få springa av sig och att springa snabba intervaller är tufft men jäkligt skoj! Att få springa rakt genom lerpölar, över rötter, stenar och parera för en och annan hög med hästbajs är bland det roligaste jag vet. Då tänker man inte på att pulsen är uppe på 90% av max utan kör bara på. Jag ska fram! Jag ska genom! Jag ska upp! Underbar känsla!
Så 6 km blev det totalt, och en snittpuls på 81% av max. Det är jag grymt nöjd med för idag har jag haft rejäl mensvärk och inga tabletter har hjälpt. :(
Det här gjorde mig grymt sugen på Linköping XC-Race! Som jag förstått det är den obanad terräng hela vägen och ett och annat vattenfyllt dike att hoppa i! :D
Så då joggade vi bort till skogen och sprang tills benen inte ville vara med längre. Vi gick en bit och varvade sedan löpning med gång och sprang snabba intervaller på 200 m och gick tills pulsen sjönk till ca 160 slag. Så höll vi på om och om igen. Skogen var ganska lerig och vi fick hålla undan för ett gäng orienterare. När vi sprungit vårt varv i skogen promenerade vi en bit innan vi körde lite löpteknik.
Jag tror kroppen är lite förvirrad just nu. Den har inte haft något bränsle att gå på den senaste månaden och helt plötsligt ger jag den kolhydrater som den kanske inte heller vet vad den ska göra med. Det var rätt segt att springa idag, men det gick absolut lättare än under min månad nästan helt utan kolhydrater. Hur som helst var det otroligt skönt att få springa av sig och att springa snabba intervaller är tufft men jäkligt skoj! Att få springa rakt genom lerpölar, över rötter, stenar och parera för en och annan hög med hästbajs är bland det roligaste jag vet. Då tänker man inte på att pulsen är uppe på 90% av max utan kör bara på. Jag ska fram! Jag ska genom! Jag ska upp! Underbar känsla!
Så 6 km blev det totalt, och en snittpuls på 81% av max. Det är jag grymt nöjd med för idag har jag haft rejäl mensvärk och inga tabletter har hjälpt. :(
Det här gjorde mig grymt sugen på Linköping XC-Race! Som jag förstått det är den obanad terräng hela vägen och ett och annat vattenfyllt dike att hoppa i! :D
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)