tisdag 31 maj 2011

Rydssprånget 2011 - en varm historia

Som jag nämnt tidigare har det varit bastuvarmt i Linköping idag. Vädret har verkligen tagit en helvändning från ena dagen till den andra.

När vi kom till Ryds motionscentrum bytte jag om i damernas omklädningsrum och mötte upp mamma. Strax därefter kom Ivana med sina nya fina rosa löparskor. Vi satt och väntade på uppvärmningen men pga tekniska problem med musiken fick vi värma upp på egen hand. Vi tog ett varv runt på den intilliggande fotbollsplanen. Barnen som skulle springa 2,5 km startade först och vi startade 5 min senare. Jag och mamma sprang på i ett ganska högt tempo och första kilometern gick på 6:05 min. Andra kilometern gick på 6:17 och tredje 6:19 min. Vid den fjärde kilometern kom alla backar och här gick det segt. Jag drog i backarna och kände mig mycket starkare än förra året då jag fick gå i den värsta backen.

I slutet drog mamma ifrån lite och sprang i mål före mig. Jag hade ingen energi kvar för att lägga in en spurt. Min puls kom upp i 211 slag i sluthampen (min maxpuls är 215). I mål kom jag på 30:27 min vilket är personbästa på 5 km terräng med nästan 1,5 minut.

Det var riktigt tufft att springa i den här värmen och jag kände mig väldigt tung. Medelpulsen låg på 198 slag/min vilket är samma som på Blodomloppet i torsdags. Det som förhöjde upplevelsen var att jag faktiskt sprang med min mamma.

Annars var det betydligt färre som sprang i år, och det märktes att budgeten inte varit riktigt lika hög. Det fanns ingen förtäring efteråt, ingen medalj eller deplom som tidigare år.

Ivana sprang i mål på ca 25 min och Fredrik på 20:47 min i sina trail gloves. Skitbra tider med tanke på värmen.

Tre personbästa på två veckor får man väl ändå vara nöjd med? :)

Pluspoäng att jag inte kände av benhinnorna medan jag sprang. Efteråt ömmade de vid tryck men inte mer än innan loppet. Är övertygad om att det har med val av skor att göra, får betydligt mindre besvär med FiveFingers.


Fredrik, Ivana och mamma innan start.


Mamma lägger in en spurt!




Jag, mamma och Ivana en stund efter målgång




Snygga skor! :)

Rydssprånget ikväll!

Ikväll är det dags för Rydssprånget. Det blir mitt tredje.

Min mamma som aldrig tidigare sprungit ett lopp ska vara med och det ser jag verkligen fram emot! Mamma brukar springa i samma spår som loppet går i, men då jag är kvällsmänniska och mamma morgonmänniska springer vi ihop alldeles för sällan.

Mitt pers på 5 km terräng är 31 min och det tog jag på förra årets upplaga av Rydssprånget. Idag siktar jag inte på en snabbare tid eftersom jag tänkt springa ihop med mamma. Men vi får se, mamma kanske har blivit snabb som en raket på senare dar? :)

Vädret är strålande och egentligen lite för varmt. Just nu är det 27 grader i skuggan och det väntas bli 25 grader ikväll.

Rapport kommer ikväll!

lördag 28 maj 2011

Snabbdistans med backintervaller

Efter Sthlm Marathon-sändningen på TV blev jag peppad på löpning. Jag ville känna lite hur de nya gula kändes på ett vanligt träningspass så det fick bli dem idag.

Gav mig ut och visste inte riktigt hur passet skulle bli. Jag lät kroppen bestämma och den satte av i en väldans fart. Jag sprang en bit i skogen och där blev det lite tufft. Jag var nära backen jag kört backintervaller i en gång förut och kryddade till passet lite genom att köra tre omgångar i den. Den är brant och 180 m lång. Sprang i kanske 90% av min kapacitet uppför den tre gånger. Joggade långsamt nedför.

Sen sprang jag hem och gick några varv på gården för att kyla ner mig lite innan jag smet upp till lägenheten. Ett skönt, snabbt pass fast jag kände av benhinnorna lite grann. Morr! Kan det inte bara försvinna?!

Passet slutade med 5,33 km på 32:52 min och en medelpuls på 181 slag (84% av max).



Pimpade löparskor och nya löparstrumpor från GoCoCo



Vem blir inte peppad av detta?! :)

Jag gillar skorna! Framför allt gillar jag känslan de bär med sig. Det är liksom meningen att det ska gå snabbt i dem. Jag blir peppad av den knalliga färgen och budskapet på sulan under hälen. De har ett bra grepp tack vare mönstringen på sulan.

Det enda jag kan klaga på är att jag blir varm om fötterna efter en stunds intensiv löpning vilket jag sällan upplever med FiveFingers, och att sulan gärna hade kunnat vara lite tunnare och lite styvare för ännu bättre känsla.

Birthdayshoes.com har gjort en väldigt bra review av den här skon på följande länk:

http://birthdayshoes.com/saucony-grid-type-a4-racing-flat-review

Om att springa långt eller snabbt

Jag har funderat vidare på lite saker jag och Coyntha pratade om efter loppet. Hur allt måste stämma för att man ska kunna springa bra på en halvmara eller en mara.

Hon trodde verkligen att jag skulle kunna springa snabbare än 2:43 h och det tror jag med, OM jag hade varit piggare i benen och tyckt att det var kul. Det är lätt att deppa ihop under ett lopp om man ser att det inte går så fort som man tänkt. Hela första halvan gick i strax över 7 min tempo och det var egentligen enligt planen men jag märkte ju att det inte skulle kunna gå snabbare än det under andra halvan. Målet på 2:20-2:25 h var alltså utom räckhåll. Det fick mig förmodligen att tappa stinget plus att det blev tufft för fötter och fotleder efter 12 km.

Jag har tränat alldeles för få långlopp för att klara en halvmara på ett bra sätt. Det räcker inte med att springa två långpass på ca 12 km för att klara en halvmara. Minst 15 km måste man ha i benen och känna att man klarar det utan problem. Det gör tyvärr inte jag i dagsläget. Iallafall inte i FiveFingers. Det tar tid att vänja fötterna vid långa distanser på så hårda underlag som asfalt. Ett av årets mål var däremot att faktiskt springa Göteborgsvarvet i FiveFingers och det är inget jag ångrar i efterhand. Mitt snittempo under Varvet blev 7:46 min/km (inkl. gångpauser) och det är ungefär samma tempo jag sprang mina långpass på i vintras. De långpassen låg på 8-10 km. För en vecka sedan sprang jag över det dubbla i samma tempo. Jag borde vara nöjd.

Men jag klarade ju inte mitt mål och klarar man inte sitt mål får man gå på the next best thing: Att ha kul. Det hade inte jag. :(

Såhär såg mina kilometertider ut under Göteborgsvarvet:

  1. 00:07:01 1 km 07:01 min/km 8,55 km/h
  2. 00:07:09 1 km 07:09 min/km 8,39 km/h
  3. 00:06:56 1 km 06:56 min/km 8,65 km/h
  4. 00:06:42 1 km 06:42 min/km 8,96 km/h
  5. 00:07:18 1 km 07:18 min/km 8,22 km/h
  6. 00:07:16 1 km 07:16 min/km 8,26 km/h
  7. 00:07:01 1 km 07:01 min/km 8,55 km/h
  8. 00:07:07 1 km 07:07 min/km 8,43 km/h
  9. 00:07:30 1 km 07:30 min/km 8 km/h
  10. 00:07:43 1 km 07:43 min/km 7,78 km/h
  11. 00:07:40 1 km 07:40 min/km 7,83 km/h
  12. 00:07:22 1 km 07:22 min/km 8,14 km/h
  13. 00:08:00 1 km 08:00 min/km 7,5 km/h
  14. 00:07:37 1 km 07:37 min/km 7,88 km/h
  15. 00:09:09 1 km 09:09 min/km 6,56 km/h
  16. 00:07:16 1 km 07:16 min/km 8,26 km/h
  17. 00:07:33 1 km 07:33 min/km 7,95 km/h
  18. 00:11:08 1 km 11:08 min/km 5,39 km/h
  19. 00:07:50 1 km 07:50 min/km 7,66 km/h
  20. 00:08:41 1 km 08:41 min/km 6,91 km/h
  21. 00:07:36 1 km 07:36 min/km 7,89 km/h
  22. 00:01:44 0,29 km 05:59 min/km 10,04 km/h

Man kan se att jag fick en dipp efter kilometer 12 och det var där jag tog av mig tåskorna och sprang barfota. Sen gick det knackligt hela vägen.

Långt eller snabbt?

För att springa en halvmara på ett bra sätt bör man som sagt behärska 15 km. Det gör inte jag. Jag sprang aldrig mer än 13 km på mina långlopp, det kom mig aldrig för. Kanske för att det är tråkigt..

Alla vill inte bli långlöpare och alla vill inte springa snabbt. Här är till exempel jag och Coyntha olika. Hon gillar att springa långt, hon vill bli ultralöpare och sprang 6 timmar i sträck i Karlstad i våras och har sprungit flera marathonlopp. Däremot gillar hon inte att springa kort och snabbt. Hon springer aldrig 5 km lopp (med undantag för i torsdags) medan 5 km är min favoritdistans. Jag gillar när det går undan! Och jag gillar förmodligen att jag kan hantera 5 km utan att få ont, utan att tänka "Är det inte över snart?!". Det får gärna vara tufft konditionsmässigt, för det känner jag att jag kan hantera bättre än smärta i ben eller fötter.

Under Blodomloppet sprang jag för kung och fosterland, och jag har sällan haft så kul! Jag märker att jag utvecklas i snabbhet och det glädjer mig. Kanske att jag senare i livet vill satsa på att springa långt, när jag blir gammal och inte kan springa snabbt längre.

Kanske något flummigt inlägg men kände att jag behövde reflektera lite över vilken typ av löpare jag egentligen är, och vilken jag vill bli..

Hur känner ni angående detta? Springer ni helst långt eller snabbt? Har ni någon favoritdistans?

Tack!!

Jag har läst era kommentarer som trillat in på inläggen om Blodomloppet och jag är så rörd! Nästan så det kom en liten tår. Tusen tusen tack alla ni som skriver och hejjar på mig. Det betyder massor!

fredag 27 maj 2011

27:26!

Resultaten har kommit upp på racetimer. Så nu lyder mitt nya personbästa på halvmilen på 27:26 min!

torsdag 26 maj 2011

Ett Blodomlopp att minnas!

Blodomloppet i Linköping är det största Blodomloppet i Sverige. I år var ca 11.000 anmälda.

Jag bytte om till löparmundering på jobbet och traskade bort till Folkungavallen för att anmäla mig. 220 kr fattigare fick jag min nummerlapp och mötte upp Fredrik som skulle vara flaggvakt och visa vägen för alla löpare och gångare för 5 km strax innan mål.

Jag mötte upp Coyntha som gått med på att vara min hare på kvällens lopp. Hon ska springa Stockholm Marathon på lördag och sprang bara 5 km idag. 5 km är min favoritdistans då man riktigt får kräma på. Jag gillar att springa snabbt och kort istället för långt och långsamt. Jag är alltid förväntansfull inför 5 km-lopp medan jag mest känner mig likgiltig inför 10 km eller längre. 10 km är en riktig plåga eftersom man springer med hög puls så länge så jag undviker gärna de loppen. Men jag tänker ändå springa Midnattsloppet och kanske Tjejmilen i höst.

Enligt mitt startnummer skulle jag starta kl 19:20 men Coyntha tyckte vi skulle starta i en tidigare (och snabbare) grupp, så vi ställde oss i den grupp som startade kl 19:00 istället. Vi hamnade näst längst fram och vi kom iväg i snabb fart från början. Sprang bredvid Coyntha den första biten och hamnade sedan strax bakom. Det var en seg och skitjobbig uppförsbacke i början och jag kände hur jag började flåsa. Sen kom det ett par till backar och jag tyckte att Blodomloppets hemsida ljugit när det stod att 5 km skulle vara flack. Jag sprang förvisso samma bana på Blodomloppet 2009 men mindes inte alls hur banan var.

Coyntha drog iväg lite i nedförsbackarna men jag såg henne hela tiden. Jag ville inte tappa bort henne för då hade jag fått hitta någon ny att ta rygg på (som dessutom håller ett bra och jämnt tempo) och det tar energi.

Efter ungefär halva biten stod coach Jonas och ropade peppande ord till mig. Det hjälpte massor! När vi började närma oss Folkungavallen igen sprang jag förbi Fredrik som också ropade "Hejja Dessi! Du ser stark ut!".

Precis innan man kom in på Folkungavallen springer man uppför en brant gräsbacke och det var lite tufft att ha en sådant hinder ca 300 m innan mål, men det gick! Fick till en liten fartökning och sprang som om jag var jagad.

Jag lyckades med mitt mål - att springa in under 28 min. 

Tiden enligt min Garmin blev 27:24 min och banan var kontrollmätt till 4.960 m men enligt Garmin blev det 4.950 m. Jag startade och stannade den lite sent. Vad den officiella tiden enligt Racetimer blir får vi se. Pulsen låg på 199 slag i snitt vilket är 92% av max.

Mina kilometertider:

1 km 05:24 min/km 11,11 km/h
1 km 05:39 min/km 10,62 km/h
1 km 05:38 min/km 10,65 km/h
1 km 05:21 min/km 11,21 km/h
0,97 km 05:31 min/km 10,88 km/h

Det var ett underbart lopp och en häftig upplevelse att kunna springa med, vad jag uppfattade som, riktiga löpare. Att för en gångs skull inte bli omsprungen av Agda 85 var stort! Nu sprang jag bland smärta tränade personer och sprang även om en del killar.

Nu siktar jag sub-25 på halvmilen!

Efter loppet drack jag fem muggar vatten och pratade löpning med Coyntha (vi kunde knappt sluta babbla!). Jag tackade henne för draghjälpen och jag kunde liksom inte sluta lé! :) Tack igen Coyntha! Joggade sen bort till Fredrik som precis skulle sluta flaggvakta och vi minglade med lite folk inne på området. Träffade bland annat Ivana som sprungit milen på en fin tid.


Det blev de nya gula!


Förväntansfull innan start


Coyntha & jag efter målgång. Nöjda båda två :)

Målgången på Göteborgsvarvet

Syns det hur trött jag var?! ;)

onsdag 25 maj 2011

Blodomloppet imorgon

Imorgon är det Blodomloppet här i Linkan. 5 km tänker jag springa.

Jag ska försöka springa med Coyntha. Hon är snabbare än mig och jag tänkte ta rygg på henne så jag kanske får till en snygg tid. Det skulle vara så kul att komma under 28 min!

Frågan är vilka skor jag ska ha på mig. Det är lätt att springa snabbt i FiveFingers eftersom jag får ett så bra steg och att de är så lätta. Samtidigt vore det kul att inviga mina nya knallgula Saucony. Jag blir alltid extra peppad av att ha något nytt på mig när jag springer och jag valde ändå att köpa dem idag för att ha dem på Blodomloppet imorgon.

Vi få se! :)

Is mine!

Smet in på Löplabbet på lunchen och på hyllan där alla racing-flats fanns stod dem, lysande gula. Jag frågade killen i butiken om stl 38 fanns inne och han tvekade några gånger innan han kom på att de nog faktiskt hade det. Det visade sig vara det sista paret. Jag fick provspringa på löpbandet och en annan tjej som jobbar där kollade på mitt steg och sa att det såg bra ut. Kunde inte mostå att tänka att det var en smula ironiskt då jag för 1,5 år sen stod på samma löpband med föregångaren till dessa och jag pronerade hej vilt.

De kändes mjuka och sköna att springa i så jag slog till! Det här kommer bli mina nya asfaltsskor och kommer fungera som ett komplement till FiveFingers.







tisdag 24 maj 2011

Saucony Grid Type A4

Sitter och letar runt lite efter lättviktsskor att komplettera med. I skogen har jag ju mina Inov-8 x-talon 212 som är helt grymma men på asfalt har jag tyvärr inga som jag tycker funkar bra. Jag köpte mina blå Inov-8 f-lite 230 för några månader sedan men tyvärr trivs jag inte alls med dem.

Just nu är jag lite inne på Saucony Grid Type A4 som jag sett många duktiga löpare ha på sig. Merrell Pace Glove kan också vara ett alternativ. Jag har testat dem på Naturkompaniet men de kändes inte helt övertygande då.



Jag tänkte besöka Löplabbet och Intersport på lunchen imorrn och se om de har Saucony-skon. Vill gärna provspringa dem!

Jag kan starkt rekommendera Runbloggers guide till minimalistiska löparskor. Där finns nog de flesta listade.

Full njutning i skogen!

Fredrik raggade med mig på en skogsrunda i eftermiddag. Jag snörade på mig mina x-talon 212 och Fredrik tog sina Trail gloves. Tillsammans joggade vi upp till skogen med exakt samma stegfrekvens. Jag kände mig lätt och förvånansvärt pigg. Även i den långa sega uppförsbacken (sprang motsols) kände jag mig stark och hade bra fart. Det blåste hej vilt i de glesare partierna och jag njöt av att känna vinden i ansiktet och i håret. Solen låg på sådär fint över trädkronorna. Jag njöt över att vara tillbaka i skogen, till den kravlösa löpningen.

Vi lät passet stanna på strax under 5 km. Underbara kilometrar.

Fredrik var en bra farthållare för jag har nog aldrig haft så jämna kilometertider tidigare. Kolla de första fyra:

1 km: 07:08 min
1 km: 07:04 min
1 km: 07:06 min
1 km: 07:02 min
0,71 km: 06:46 min/km

Fotstatus

Efter Varvet i lördags ömmade fötterna. Men det var ändå låren som tog mest stryk. Förmodligen pga den kuperade banan. Dagen efter Varvet mådde fötterna som vanligt men jag hade träningsvärk i benen som gjorde att jag grinade illa i trappor. Vaderna protesterade aldrig konstigt nog. Jag hade väntat mig att de skulle ömma eftersom jag tog distansrekord i FiveFingers med hela 8 km. Men jag kände absolut ingenting där varken under eller efter loppet.

Jag hade tejpat höger stortå eftersom jag hade en spräckt blåsa precis under tån som jag kände kanske skulle ömma efter en bits löpning. Precis under tejpningen fick jag en liten blåsa (som nu är borta) men annars inga skador. Jag tror fötterna mådde bättre såhär än i traditionella löparskor för i dem fick jag alltid svåra smärtande blåsor mellan tårna. Det problemet har jag inte haft sedan jag började springa i FiveFingers.

Jag har sällan trivts så bra med ett par löparskor som med FiveFingers Speed. Även om jag eventuellt hade önskat lite mer dämpning vid framfoten i lördags för att slippa ömheten där så får jag faktiskt inte några andra problem. Inga skavsår, inga onda blåsor, inga stukningar. Inga andra skador heller som diverse motionärer och experter varnar för om man inte springer i skor med dämpning och pronationsskydd. Precis som att en sko som utvecklats i 40 år skulle vara bättre än våra fötter som utvecklats i miljoner år.

Det enda jag råkat ut för är en fantastisk löpkänsla :-)



Fötterna i lördags efter 16 km löpning i FiveFingers och 5 km helt barfota:



Min sambo Fredrik sprang också i FiveFingers Speed. Innan han gick över till minimalistiska skor sprang han i ett par tjocka Saucony vilket gjorde att han tog för långa kliv. I och med ett terränglopp skadade han knät eftersom foten landat på ett onaturligt sätt i nedförsbackarna. Sedan jag fick med honom "till den mörka sidan" har han inte känt av knät någonting. Jag hoppas han snart postar ett gästinlägg om sina upplevelser!

måndag 23 maj 2011

Siktar framåt!

Nu har den värsta post-Göteborgsvarvetångesten lagt sig..

Så himla glad jag blir av alla gratulationer! Tack alla ni som trott och hejjat på mig! Det gör hela upplevelsen till något mer positivt och upplyftande. För det behöver jag verkligen efter lördagens pärs. Det var gräsligt jobbigt, men nu när jag fått mer distans till det hela så känner jag ändå att det var värt det. Jag har fått vara med om något stort, en folkfest och jag känner att det var kul att få vara med.

Nu har jag dessutom en tid som jag faktiskt kan slå nästa år! Jo, för jag tror nämligen att jag ska springa nästa år igen.. Jag vill ju ta revansch! :)

söndag 22 maj 2011

Känslosamt Göteborgsvarv

Jag fick vänta ganska länge på min start. Fredrik startade i grupp 3 där startskottet gick kl 13:45. Min start gick 15:04 och jag fick underhålla mig själv på bästa sätt genom att gå på toa, slappa i gräset och titta på när vinnaren sprang i mål. Jag startade i grupp 11 och jag hamnade någonstans i mitten till höger i gruppen. Kände mig lite nervös där jag stod, jag visste ju inte vad som väntade mig. Jag hade aldrig sprungit Göteborgsvarvet tidigare.

Rätt som det var small startskottet och vi pinnade iväg. Det kändes ganska bra och tjejerna som sprang bredvid mig firade första kilometern lite på skoj. Vid kilometer tre ropade några goa göteborgare "Nu är det inte långt kvaaar!" och skrattade. Kunde inte låta bli att dra på smilbanden :) Efter ytterligare en bit ropade några andra "Ni är lika snabba som kenyanerna som passerade här för tre timmar sen!". Himla härlig stämning :) Drack vatten på första vätskestationen vid kilometer fem och vid kilometer åtta började det bli lite tufft. Jag hade löpare omkring mig hela tiden och såg sällan vart det var jag satte ner fötterna och knappt heller vart det var jag var på väg.

Vid kilometer 11 eller 12 hörde jag någon ropa "Dessi!" och jag tittade åt vänster. Där stod Bella och hennes kille och tjoade och hejjade på mig. Vad glad jag blev av att se dem! :) Kort därefter tvingades jag att stanna och ta av mig mina FiveFingers och springa barfota. Mina fotleder ömmade och jag var ganska rejält trött. Jag har upplevt sedan innan att tröttheten dämpas av att springa helt barfota så jag chansade. Det gick bra, över förväntan och hjärnan kunde koncentrera sig på all information om underlaget istället för hur trött jag var.

Jag sprang barfota över grus, kullersten, igenom gröt som bestod av söndertrampade vattenmuggar och vatten och på gula svampar som låg på Götaplatsen. En intressant upplevelse för fötterna. Några tjejer som sprang förbi mig frågade om jag fått skavsår, men det var mitt minsta problem. Jag var trött. Så trött att jag fick gå uppför Götaälvbron som var den sista bron. Motivationen tröt och jag ville stanna säkert fem gånger innan jag slutligen började promenera. Jag tyckte inte att det var kul att springa och bitvis gick det så töntigt långsamt att det hade tagit mindre på krafterna att faktiskt gå. Efter Götaplatsen någonstans runt 17 kilometer tog jag på mig mina FiveFingers igen. Här hade asfalten blivit så jävlig att det gjorde ont under fötterna. Lite senare såg jag glassplitter på backen. Tänkte på Martin och hur han hade klarat av att springa helt barfota. Det visade sig ha gått utmärkt bra! Kan han va varit den första som genomfört Göteborgsvarvet barfota? :)

De sista kilometerna var några av de längsta i mitt liv och när jag såg de stora vita bågarna strax innan mål blev jag väldigt känslosam. Jag la in en spurt och kom i mål på 2:43:26 timmar, ett snittempo på 7:45 min/km. Långt över mitt mål men jag kände redan innan första milen att målet på 2:20-2:25 timmar inte skulle gå. Benen kändes tunga, jag hade ingen löparglädje och banan var jobbigare än vad jag trodde. Vidare har jag aldrig sprungit så långt i FiveFingers på asfalt tidigare. Bara att springa 21 km i FiveFingers varav 5 km helt barfota är en bedrift i sig.

När jag kommit i mål upplevde jag en mix av känslor. Jag var så glad över att äntligen kommit i mål samtidigt som jag var ledsen för att det varit så otroligt tufft. Tårarna vattnades i ögonen men jag höll tillbaka dem, vägrade att böla inför alla andra. Jag letade efter vatten då jag var väldigt törstig då jag skippat den sista vätskekontrollen för att slippa trängseln. Jag tog av mig chipet och lämnade in det i en av de stora behållarna, tog emot min medalj och fick en kexchoklad och en banan. Hittade vatten och lade jag mig sedan i gräset utanför en stund innan jag började leta efter Fredrik. Det gick inte att komma fram på mobilen då mobilnätet var överbelastat men vi hittade varandra till slut. Fredrik hade sprungit i mål på 1 timme och 41 minuter. En helt galen tid! Första halvmaran och i FiveFingers. På tal om det såg vi två andra som sprang i FiveFingers. En kille som skulle springa i ett par Bikila hann vi prata lite med innan start.

Själv kände jag direkt att jag aldrig mer skulle springa Göteborgsvarvet. Det var en sån pina och alldeles för långt för att det ska vara kul. Jag tycker generellt att en mil är långt och min favoritdistans har alltid varit 5 km. Jag gillar att trycka på och inte ligga och nöta i nästan tre timmar. Upplever inte som att det finns något syfte med det i dagsläget. Om jag hade varit bättre förberedd och sprungit fler långpass på asfalt så hade jag förmodligen klarat av det här bättre och kanske funnit det ganska skoj.

Men! Trots allt lidande är jag stolt över mig själv att jag tog mig i mål. Jag slog ändå min förra tid på halvmaran (Kanallöpet i maj 2010) med ungefär 15 10 minuter och kom på plats 12.473 av 43.026 löpare som tog sig i mål. Min löparglädje var i stort sett obefintlig under varvet men den har inte försvunnit! Jag har bara fått större insikt i vad det är med löpningen jag gillar och inte gillar. Nu väntar Blodomloppet på torsdag och det ser jag fram emot! :)












Bella fotade! Jag i rosa tröja och rosa keps.





Jag klarade det!

Jag tog mig i mål efter ett väldigt tufft Göteborgsvarv.
Published with Blogger-droid v1.6.5

fredag 20 maj 2011

Följ mitt Varv!

Om du vill följa mitt lopp imorgon lördag kan du redan nu beställa en tjänst så att du får mina mellantider under loppet. Skicka ett SMS till 72700 med texten "GV 42734" (glöm inte mellanslaget mellan GV och startnumret). Min start går 15:04 och du kommer därefter få mina tider vid 5, 10, 15 km samt målgång.

30 pix är det lätt värt! ;)

torsdag 19 maj 2011

Lugna tusingar med Akele

Jag var verkligen jättetrött och smått irriterad efter praktiken idag. Men efter en timmes nedvarvning och lite mellanmål piggnade jag till. Så jag tog på mig löparmunderingen och gick bort till Folkungavallen där det skulle vara utomhusträning med Akele klockan 19. Jag mötte Fredrik där då han varit på flaggvaktsutbildning direkt efter jobbet. Han ska vara flaggvakt på Blodomloppet här i Linköping om en vecka.

Jag kom lite sent så de andra hade redan hunnit värma upp. Vi som skulle springa Göteborgsvarvet på lördag rekommenderades att ta det lite lugnt idag och springa intervallerna i tänkt tävlingsfart. Jag pinnade på i mitt eget tempo och det kändes riktigt behagligt. Jag fick bromsa mig själv lite grann så jag inte sprang för fort, jag ville ju testa vilket tempo som kändes bra inför Varvet. 6:40-tempo känns ganska lagom, andningen är kontrollerad och jag kommer förmodligen ha en puls runt 190 efter att jag blivit varm. Jag har dock ingen aning om vad som väntar mig på lördag så det är jättesvårt att säga att jag definitivt ska hålla det tempot. Men det är en bra riktlinje iallafall.

Det blev fyra tusingar för min del idag:

1000 m: 6:14 min
1000 m: 6:13 min
1000 m: 6:26 min
1000 m: 6:39 min

Totalt 4 km på 26 min. Jag minns för ett år sedan då 4 km på 25 min var riktigt snabbt (och jobbigt) enligt mig. Idag känns det som behagligt joggingtempo. Det är kul att utvecklas! :)

Känner lite lite i benhinnorna nu även om jag tänkte på tekniken och hade högre stegfrekvens. Det är iallafall betydligt mindre än vanligt vilket är skönt.



Imorgon åker vi till Göteborg och hämtar ut våra nummerlappar. Vi har packat ner våra löparkläder och FiveFingers och nu sitter jag här med mina kompressionsstrumpor och längtar! :)

tisdag 17 maj 2011

Test av lättviktsskor i RW

Roligt test i nya numret av Runners world.
Published with Blogger-droid v1.6.5

I senaste RW



Du vill ha hälisättningen.

Ändrad löpteknik - bra för beninnorna?

Igår upplevde jag ett av mitt livs bästa löppass. Kanske för att jag testade på en ny teknik som jag vet att min sambo använder när han springer.

Den nya tekniken går ut på att jag ökar stegfrekvensen ytterligare (har hög stegfrekvens sedan innan men den kan bli högre) och böjer mer på knäna så jag kommer ner mer mot marken och får på så sätt ett väldigt tyst och fint steg. Nästan smygande. Inga hårda isättningar av fötterna utan mer svepande över marken. Huvudet guppar inte upp och ner utan kraften riktas framåt dit den ska. Jag märkte att det blev mindre jobbigt att springa så och det är alltid positivt.

När jag kom hem och tryckte på benhinnorna kände jag ingenting. Nada. Kunde det vara sant? Under de senaste två åren har jag alltid varit öm om  benhinnorna efter ett löppass oavsett hur kort eller långt jag sprungit. Kanske benhinnorna inte blivit ansträngda för att jag sprang annorlunda? Oavsett så njuter jag av att för en gångs skull inte behöva ha ont. Att inte förknippa löpningen med smärta.

Påväg till praktiken

Published with Blogger-droid v1.6.5

måndag 16 maj 2011

PB på halvmilen

Ikväll blev sugen på en springrunda - en snabb en. Som revansch för att jag missade Vårruset och den fina medaljen. Jag behövde dessutom rensa alla intryck som helgen burit med sig.

Jag laddade över lite gladsynth (Rational youth för er som vet vilka det är), tog på mig de nya tightsen (köpte ett par nya från Nike idag), en långärmad tunn tröja från Craft, min rosa t-shirt från Adidas och såklart mina FiveFingers Speed. Jag började springa på asfalt och kände hur fötterna nästan svävade över marken. Jag hade ett starkt frånskjut och en stolt hållning.

Den första kilometern kände jag ingen trötthet, jag bara njöt av att springa i det svala vädret och det faktum att jag kände mig lätt som en fjäder. Jag vek av in i skogen och sprang ungefär två kilometer därinne. Två kilometer kvar och jag fick rabbla mantran i huvudet. Det skulle snart vara över och vad är två kilometer egentligen?! 11 min till, det klarar jag! Fick hela tiden hitta på anledningar till att fortsätta köra på i snabbt tempo. Jag ville springa på 28 min, det hade jag bestämt sedan innan.

När klockan sedan slog om till 5 km stannade jag den och började småjogga hem. Jag hade tagit ut mig så hårt att jag inte ville stanna tvärt. Det är så folk tuppar av nämligen. Det beror på blodtrycksfall. När man springer fort pumpar hjärtat ut blodet till de arbetande musklerna i framförallt benen vid löpning. Musklernas arbete hjälper till att föra tillbaka blodet till hjärtat. När man slutar använda musklerna tvärt bildas en obalans, dvs hjärtat trycker ut mer blod än vad det får tillbaka. Då kan man tuppa av. Genom att inte stanna tvärt utan jogga ner en stund direkt efter förhindrar man det.

Jag tog en nedvarningspromenad med Fredrik som kom ut efter jag sprungit klart. Vi pratade måltider för Göteborgsvarvet och diskuterade lite hur jag ska lägga upp loppet. Jag gör som sist att jag delar upp det i olika delmål och kör en så kallad negativ split. Det betyder att man springer den andra halvan av ett lopp snabbare än den första. Det ger bland annat en mental kick. Det är min plan men hur den går att genomföra väl där får vi se! :) Formen är det ingen fel på iallafall och jag känner mig starkare och lättare än sist jag sprang en halvmara.

Ang. personbästat ikväll har jag konstaterat flera saker:
  1. Jag blir snabbare för varje år som går
  2. När jag har bestämt mig för en sak ger jag fan på att genomföra det
  3. Jag kan springa med väldigt hög puls under en längre tid
  4. Jag är inte rädd för att ta ut mig
  5. Jag slog mitt förra PB med nästan två minuter
  6. Från första gången jag sprang 5 km har jag kapat 10 min på tiden och 2 min per kilometer i tempo

Såhär ser mitt nya personbästa ut:

Inget Vårrus

London i helgen. Har varit borta torsdag till söndag. Funderade på att springa Vårruset men anmälde mig inte då jag inte var säker på hur pigg jag skulle känna mig efter resan. Vill springa, men kommer inte hinna. Slutar kl 17 och efteranmälan görs på plats i Norrköping innan kl 18. Måste då hinna hem, byta om och åka bil till starten på under en timme vilket är önsketänkande i rusningstrafik.

Jag är inte jättebesviken. För jag ser fram emot årets största (för mig) lopp på lördag! :)

tisdag 10 maj 2011

Barfotalöpning i Kropp & Själ i P1

http://sverigesradio.se/sida/play.aspx?ljud=3082460

Lyssna och skriv gärna en rad om vad ni tyckte :)

måndag 9 maj 2011

Lite skoporr

Får man tycka att VFF är snygga? För isåfall gör jag det :)

söndag 8 maj 2011

Terrängrekord!

Ibland blir de bästa passen till när man minst anar det. Jag hade tänkt springa två varv bara för att jag ville springa av mig lite. Fötterna har slutat ömma efter gårdagens påfrestning och jag kände mig trots all tumult väldigt pigg. Jag började springa på i lugnt tempo, strax över 7 min/km. Tittade inte ner på Garmin utan ville känna efter själv vilket tempo som var behagligt.

Jag sprang motsols i Vallaskogen och det flöt på fint (förutom när jag slog i tårna i stenar och rötter och höll på att ramla). Det var behaglig temperatur om än varmt och soligt. Jag brukar tåla värme ganska dåligt men idag gick det bra. Jag sprang kors och tvärs där i skogen och testade på alla rundor jag kunde komma på och det kändes som att det gick uppförs oftare än nedförs. Det finns framförallt en backe som är riktigt lång som jag kämpade mig uppför några gånger. Då gick det inte snabbt men snabbt var inte målet utan att försöka hålla en kontrollerad hastighet under en längre tid. Jag mötte mängder av löpare och cyklister i skogen och sprang även förbi en tjej som var ute och rastade sin iller. :)



När jag varit ute ett tag kände jag hur solen hade slutat gassa och det blev mer behagligt att springa. Jag ville bara inte sluta utan njuta av skogen, den ljumma kvällen och det faktum att jag orkar. Jag nöjde mig när klockan slog om till 12 km, jag hade ju slagit distansrekord både i terräng och med fivefingers.

Jag joggade hem och stretchade. Hamstrings hade fått jobba på bra i alla uppförsbackar och fötternas trampdynor ömmade. Nu har jag lärt känna min kropp lite bättre och förhoppningsvis vant fötterna lite mer vid längre sträckor. Det är emellanåt väldigt snårigt och stenigt där jag springer och det stärker både fötter och fotleder.



Passet slutade på 13 km på 1 h 37 min (7:14 min/km) med en medelpuls på 177 slag/min (82% av max). Det känns som en bra puls att ligga på under Göteborgsvarvet. Jag tror inte att banan där kommer vara lika kuperad och det innebär förhoppningsvis att tempot kan höjas lite. 13 km terräng är jobbigare än 13 km asfalt och genom att springa i skogen kan jag kanske superkompensera?

Det här var ett lustfyllt pass som ökade min löparglädje. Inte ont någonstans utan bara trött och lite stum i benen. Hade jag haft vätska med mig hade det här säkert kunnat bli ännu lite bättre :)

Efter två dagars användande

Igår var jag i Stockholm hela dagen för att på kvällen gå på konsert. Jag och min vän Theresa kom fram till huvudstaden kl 13 och promenerade omkring och besökte de butiker vi ville besöka. Jag hade mina nya VFF Classic på mig. Strax efter kl 19 tog vi t-banan mot Gullmarsplan då stationen vid Globen var avstängd. Vi fick skynda oss för att hinna och där fick jag in ett löppass i Classic också. På slutet av dagen ömmade tårna och där kanten av skorna går runt foten. Där går det ett elastiskt band som man kan dra åt med ett spänne bak vid hälen. Jag hade nog dragit åt mina lite för hårt.

Idag testade jag att gå i dem igen, fast i skogen istället för plan hård asfalt. Det kändes bättre. Jag tror dessa har mer separerade tåboxar än t.ex. Speed-modellen. Känslan påminde om när jag använde mina Speed för första gången och tårna inte var vana vid att vara var för sig. Det måste ha varit detta som gjort att tårna ömmade så mycket på slutet av gårdagen. Det syns ganska bra på bilden nedan:



Ganska stor skillnad mot Speed:





fredag 6 maj 2011

Mitt tredje par!

Mitt tredje par VFF är här! Den här gången blev det ett par Classic att ha som promenad/sommarsandaler.



torsdag 5 maj 2011

Salomon Trail Tour

Invigningen av Salomon Trail Tour skedde i Linköping ikväll. Det var fullt av glada löpare som skulle springa årets första lopp. 5 eller 10 km fick man välja på. 5 km är min favoritdistans så det var inte svårt att välja :)

Starten gick strax efter kl 19 och jag frös rätt ordentligt innan start. Men så fort skottet ljöd glömde jag bort allt vad frusenhet heter. Det gick lite långsamt pga all trängsel i början men sen fick jag in en rätt bra fart. Kilometer 2 blev loppets snabbaste på 5:34 min/km. Banan var ganska flack (det fanns iallafall ingen backe som jag fick kämpa mig uppför) och gick på grusväg i Tinnerö eklandskap och i skogen med flis som underlag.

Tyvärr fanns inga kilometermarkeringar längs banan och när jag trodde att det snart skulle vara över visade det sig att det var över en kilometer kvar. Banan skulle vara uppmätt till 5 km enligt hemsidan men när det var 300 m kvar var jag inte ens i närheten av mål. Den här ovissheten gjorde enormt mycket för orken (i negativ bemärkelse) och jag tappade fart. Kände mig helt plötsligt väldigt tung och trött och här kom såklart backarna. Sneglade ner på Garmin när klockan slog om till 5 km blankt och den visade 29-nånting (tror det var 29:51), alltså personbästa på halvmilen med 10 sekunder. Det kändes lite kul men också surt när det resultatet inte skulle bli "officiellt".

Efter 6,2 km och många "Vart i helvete är målet?!" kom jag till slut i mål med ett försök till spurt de sista 50 meterna. Kände mig förbannad över att banan var hela 1,2 kilometer längre än vad jag var inställd på, men glömde bort det rätt snabbt när jag fick medaljen och frågan hur det kändes. -Skitjobbigt, svarade jag.

Min tid slutade på 37:46 min enligt Garmin och 38:01 enligt Racetimer. Det ger ett snittempo på 06:08 min/km. Pulsen låg i snitt på 197 slag/min vilket är 92% av max. Jag hade velat springa i 5 min-tempo under hela loppet men med trängseln i början och deppet på slutet gick det inte. Jag får ändå vara nöjd med min prestation. Jag kom på plats 31 av 88 i min klass.

Efter några minuter kom Fredrik, som sprungit 10 km, i mål. Han kom in på 46 min på en oförskämt låg puls på 180 (han har samma maxpuls som jag).

Jag sprang i favoriterna Inov-8 x-talon 212 och Fredrik i sina Merrell barefoot trail glove.