XC-Race, eller 5 k rakt in i skogen

Förberedelser
Det var nära att jag inte kom iväg idag. Vi var alldeles för morgontrötta. Sömn är trots allt min favoritsyssla och jag sover kanske mer än normala människor gör.

Men jag tog mig i kragen och steg upp 45 min innan vi absolut senast behövde vara på plats. Tur att det var ett lopp jag skulle springa så jag slapp tvätta håret eller sminka mig nämnvärt. Det var bara att slänga i sig frukost, dricka vatten och ta på sig löparkläderna och ge sig av. XC-race skulle gå i skogen i Vidingsjö där Polarjakten gick i somras. Dit är det 4,5 km.

Innan start


Linköping Orienteringsklubb anordnade loppet



Vi kom dit 20 min innan anmälan stängde och jag anmälde mig till 5 km (och det var tur, mer om det sen). Men jag frågade lite skämtsamt om man liksom fick springa ett varv till som de som springer 10 km skulle göra. Kl 12:00 gick starten och allihop sprang iväg i ett ganska högt tempo.



Loppet
Jag höll täten i kanske 100 m sedan såg jag dem försvinna. Hela loppet sprang jag själv. Men det var inget lopp man springer flera stycken i klungor utan det här var mer av ett enmanslopp eller "vi springer på rad"-lopp. 90% av loppet bestod av obanad terräng och det var omöjligt att springa i bredd.

Ett par hundra meter från start kommer en väldigt brant backe, då slog det mig lite vilken pärs det här skulle bli. Benen kändes inte fräscha för fem öre, det var tungt att springa och det gick segt. Efter backen var det in på en mindre stig som sedan övergick i helt obanad terräng. Här fanns bara stigar som deltagarna före mig hade trampat upp. Vägen gick rakt över sten, rötter, stockar och genom djupa gyttjepölar. De hade verkligen inte skojat med att det här var ett riktigt terränglopp.

Det var mycket tuffare än vad jag trott. Mina FiveFingers blev geggiga och blöta och greppet var obefintligt. Jag slirade runt och druttade omkull en gång. Till råga på allt skulle vi upp för den ökända backen som är omöjlig att springa uppför. De flesta i Linköping vet vilken backe det är och många elever har fått springa backintervaller i den på idrotten.

Hela loppet gick enormt långsamt. Jag fick hela tiden se mig för vart jag satte ner fötterna och i vissa passager fick jag gå för att inte riskera livet, typ. Om jag nån gång fick upp ett bra tempo varade det inte särskilt länge då nya trixiga situationer dök upp titt som tätt.


Fredrik smygfotade när jag kom lunkandes på en snällare del av banan. Nej Fredrik sprang inte idag. Han hejjade på mig istället :)

Lite vartstans stod fotografer inne i skogen och fotade när man hade som mest lera att ta sig igenom. På ett ställe skulle man ta sig igenom ett mindre kärr med vatten upp till knäna. Det var helt sjukt! Givetvis stod en fotograf i bortre änden och fotade. Det blir säkert en väldigt smickrande bild.

När det var ca 1 km kvar började 10 km-löparna komma springandes på sitt andra varv. De var ruskigt snabba och starka. Jag beundrar deras styrka att bara kunna springa och plöja igenom den tuffa terrängen. De måste vara experter på att avläsa underlaget, alltså inte som jag som tittar rakt ner i backen där jag sätter i foten.

Personen som vann 10 km sprang in på 40 min. Det är galet snabbt! På något sätt tycker jag att det är coolare att klara av en sådan sak än att t.ex. springa en halvmara på en bra tid. Här krävs mer skills.

Jag fick hålla undan för löparna ett flertal gånger och en del tackade och ropade "bra kämpat!". "Tack detsamma" ropade jag tillbax. Det var riktigt skönt att höra. För visst fick jag kämpa, det var jobbigt. Men kanske mest svårt. Det var smalt, halt, geggigt, blött och kallt. När jag sprang mot mål stod Fredrik och hejjade. Där stod fler och klappade händerna och hejjade. Det kändes jätteskönt!


Upploppet! Graciös och väldigt snabb *host*

Det var som sagt tur att jag valde ett varv, alltså 5 km istället för 10 km. För jag hade inte pallat ett varv till. Framför allt hade mina anklar inte pallat det. Jag trampade snett ett antal gånger och jag var stundvis rädd för att skada mig ordentligt. Både på gott och ont. Det var härligt med adrenalinet som pumpade!





Avslutningsvis
Ett svårt men skitkul lopp som jag skulle önska anordnades fler gånger om året än bara på hösten. Deltagarantalet var högre än förra året, och jag tror det blev ca 80 st som sprang i år. Banan var tuff och svår, till och med väldigt svår för den som inte är erfaren av obanad terräng. Men grejjen är nog den att det ska vara tufft, de går ju ut med att det är ett "riktigt terränglopp". Flera personer fick bryta.

Jag har helt klart fått mersmak av den här typen av löpning och funderar på att köpa ett par renodlade terrängskor. Speed var inte alls bra att springa med i den här sortens tuffa terräng. De blev hala och står inte emot väta alls.


Fötterna när jag kom hem. Frusna med ömmande tår.