Igår upplevde jag ett av mitt livs bästa löppass. Kanske för att jag testade på en ny teknik som jag vet att min sambo använder när han springer.
Den nya tekniken går ut på att jag ökar stegfrekvensen ytterligare (har hög stegfrekvens sedan innan men den kan bli högre) och böjer mer på knäna så jag kommer ner mer mot marken och får på så sätt ett väldigt tyst och fint steg. Nästan smygande. Inga hårda isättningar av fötterna utan mer svepande över marken. Huvudet guppar inte upp och ner utan kraften riktas framåt dit den ska. Jag märkte att det blev mindre jobbigt att springa så och det är alltid positivt.
När jag kom hem och tryckte på benhinnorna kände jag ingenting. Nada. Kunde det vara sant? Under de senaste två åren har jag alltid varit öm om benhinnorna efter ett löppass oavsett hur kort eller långt jag sprungit. Kanske benhinnorna inte blivit ansträngda för att jag sprang annorlunda? Oavsett så njuter jag av att för en gångs skull inte behöva ha ont. Att inte förknippa löpningen med smärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar