Terrängrekord!

Ibland blir de bästa passen till när man minst anar det. Jag hade tänkt springa två varv bara för att jag ville springa av mig lite. Fötterna har slutat ömma efter gårdagens påfrestning och jag kände mig trots all tumult väldigt pigg. Jag började springa på i lugnt tempo, strax över 7 min/km. Tittade inte ner på Garmin utan ville känna efter själv vilket tempo som var behagligt.

Jag sprang motsols i Vallaskogen och det flöt på fint (förutom när jag slog i tårna i stenar och rötter och höll på att ramla). Det var behaglig temperatur om än varmt och soligt. Jag brukar tåla värme ganska dåligt men idag gick det bra. Jag sprang kors och tvärs där i skogen och testade på alla rundor jag kunde komma på och det kändes som att det gick uppförs oftare än nedförs. Det finns framförallt en backe som är riktigt lång som jag kämpade mig uppför några gånger. Då gick det inte snabbt men snabbt var inte målet utan att försöka hålla en kontrollerad hastighet under en längre tid. Jag mötte mängder av löpare och cyklister i skogen och sprang även förbi en tjej som var ute och rastade sin iller. :)



När jag varit ute ett tag kände jag hur solen hade slutat gassa och det blev mer behagligt att springa. Jag ville bara inte sluta utan njuta av skogen, den ljumma kvällen och det faktum att jag orkar. Jag nöjde mig när klockan slog om till 12 km, jag hade ju slagit distansrekord både i terräng och med fivefingers.

Jag joggade hem och stretchade. Hamstrings hade fått jobba på bra i alla uppförsbackar och fötternas trampdynor ömmade. Nu har jag lärt känna min kropp lite bättre och förhoppningsvis vant fötterna lite mer vid längre sträckor. Det är emellanåt väldigt snårigt och stenigt där jag springer och det stärker både fötter och fotleder.



Passet slutade på 13 km på 1 h 37 min (7:14 min/km) med en medelpuls på 177 slag/min (82% av max). Det känns som en bra puls att ligga på under Göteborgsvarvet. Jag tror inte att banan där kommer vara lika kuperad och det innebär förhoppningsvis att tempot kan höjas lite. 13 km terräng är jobbigare än 13 km asfalt och genom att springa i skogen kan jag kanske superkompensera?

Det här var ett lustfyllt pass som ökade min löparglädje. Inte ont någonstans utan bara trött och lite stum i benen. Hade jag haft vätska med mig hade det här säkert kunnat bli ännu lite bättre :)