Känslosamt Göteborgsvarv

Jag fick vänta ganska länge på min start. Fredrik startade i grupp 3 där startskottet gick kl 13:45. Min start gick 15:04 och jag fick underhålla mig själv på bästa sätt genom att gå på toa, slappa i gräset och titta på när vinnaren sprang i mål. Jag startade i grupp 11 och jag hamnade någonstans i mitten till höger i gruppen. Kände mig lite nervös där jag stod, jag visste ju inte vad som väntade mig. Jag hade aldrig sprungit Göteborgsvarvet tidigare.

Rätt som det var small startskottet och vi pinnade iväg. Det kändes ganska bra och tjejerna som sprang bredvid mig firade första kilometern lite på skoj. Vid kilometer tre ropade några goa göteborgare "Nu är det inte långt kvaaar!" och skrattade. Kunde inte låta bli att dra på smilbanden :) Efter ytterligare en bit ropade några andra "Ni är lika snabba som kenyanerna som passerade här för tre timmar sen!". Himla härlig stämning :) Drack vatten på första vätskestationen vid kilometer fem och vid kilometer åtta började det bli lite tufft. Jag hade löpare omkring mig hela tiden och såg sällan vart det var jag satte ner fötterna och knappt heller vart det var jag var på väg.

Vid kilometer 11 eller 12 hörde jag någon ropa "Dessi!" och jag tittade åt vänster. Där stod Bella och hennes kille och tjoade och hejjade på mig. Vad glad jag blev av att se dem! :) Kort därefter tvingades jag att stanna och ta av mig mina FiveFingers och springa barfota. Mina fotleder ömmade och jag var ganska rejält trött. Jag har upplevt sedan innan att tröttheten dämpas av att springa helt barfota så jag chansade. Det gick bra, över förväntan och hjärnan kunde koncentrera sig på all information om underlaget istället för hur trött jag var.

Jag sprang barfota över grus, kullersten, igenom gröt som bestod av söndertrampade vattenmuggar och vatten och på gula svampar som låg på Götaplatsen. En intressant upplevelse för fötterna. Några tjejer som sprang förbi mig frågade om jag fått skavsår, men det var mitt minsta problem. Jag var trött. Så trött att jag fick gå uppför Götaälvbron som var den sista bron. Motivationen tröt och jag ville stanna säkert fem gånger innan jag slutligen började promenera. Jag tyckte inte att det var kul att springa och bitvis gick det så töntigt långsamt att det hade tagit mindre på krafterna att faktiskt gå. Efter Götaplatsen någonstans runt 17 kilometer tog jag på mig mina FiveFingers igen. Här hade asfalten blivit så jävlig att det gjorde ont under fötterna. Lite senare såg jag glassplitter på backen. Tänkte på Martin och hur han hade klarat av att springa helt barfota. Det visade sig ha gått utmärkt bra! Kan han va varit den första som genomfört Göteborgsvarvet barfota? :)

De sista kilometerna var några av de längsta i mitt liv och när jag såg de stora vita bågarna strax innan mål blev jag väldigt känslosam. Jag la in en spurt och kom i mål på 2:43:26 timmar, ett snittempo på 7:45 min/km. Långt över mitt mål men jag kände redan innan första milen att målet på 2:20-2:25 timmar inte skulle gå. Benen kändes tunga, jag hade ingen löparglädje och banan var jobbigare än vad jag trodde. Vidare har jag aldrig sprungit så långt i FiveFingers på asfalt tidigare. Bara att springa 21 km i FiveFingers varav 5 km helt barfota är en bedrift i sig.

När jag kommit i mål upplevde jag en mix av känslor. Jag var så glad över att äntligen kommit i mål samtidigt som jag var ledsen för att det varit så otroligt tufft. Tårarna vattnades i ögonen men jag höll tillbaka dem, vägrade att böla inför alla andra. Jag letade efter vatten då jag var väldigt törstig då jag skippat den sista vätskekontrollen för att slippa trängseln. Jag tog av mig chipet och lämnade in det i en av de stora behållarna, tog emot min medalj och fick en kexchoklad och en banan. Hittade vatten och lade jag mig sedan i gräset utanför en stund innan jag började leta efter Fredrik. Det gick inte att komma fram på mobilen då mobilnätet var överbelastat men vi hittade varandra till slut. Fredrik hade sprungit i mål på 1 timme och 41 minuter. En helt galen tid! Första halvmaran och i FiveFingers. På tal om det såg vi två andra som sprang i FiveFingers. En kille som skulle springa i ett par Bikila hann vi prata lite med innan start.

Själv kände jag direkt att jag aldrig mer skulle springa Göteborgsvarvet. Det var en sån pina och alldeles för långt för att det ska vara kul. Jag tycker generellt att en mil är långt och min favoritdistans har alltid varit 5 km. Jag gillar att trycka på och inte ligga och nöta i nästan tre timmar. Upplever inte som att det finns något syfte med det i dagsläget. Om jag hade varit bättre förberedd och sprungit fler långpass på asfalt så hade jag förmodligen klarat av det här bättre och kanske funnit det ganska skoj.

Men! Trots allt lidande är jag stolt över mig själv att jag tog mig i mål. Jag slog ändå min förra tid på halvmaran (Kanallöpet i maj 2010) med ungefär 15 10 minuter och kom på plats 12.473 av 43.026 löpare som tog sig i mål. Min löparglädje var i stort sett obefintlig under varvet men den har inte försvunnit! Jag har bara fått större insikt i vad det är med löpningen jag gillar och inte gillar. Nu väntar Blodomloppet på torsdag och det ser jag fram emot! :)












Bella fotade! Jag i rosa tröja och rosa keps.