Jag laddade över lite gladsynth (Rational youth för er som vet vilka det är), tog på mig de nya tightsen (köpte ett par nya från Nike idag), en långärmad tunn tröja från Craft, min rosa t-shirt från Adidas och såklart mina FiveFingers Speed. Jag började springa på asfalt och kände hur fötterna nästan svävade över marken. Jag hade ett starkt frånskjut och en stolt hållning.
Den första kilometern kände jag ingen trötthet, jag bara njöt av att springa i det svala vädret och det faktum att jag kände mig lätt som en fjäder. Jag vek av in i skogen och sprang ungefär två kilometer därinne. Två kilometer kvar och jag fick rabbla mantran i huvudet. Det skulle snart vara över och vad är två kilometer egentligen?! 11 min till, det klarar jag! Fick hela tiden hitta på anledningar till att fortsätta köra på i snabbt tempo. Jag ville springa på 28 min, det hade jag bestämt sedan innan.
När klockan sedan slog om till 5 km stannade jag den och började småjogga hem. Jag hade tagit ut mig så hårt att jag inte ville stanna tvärt. Det är så folk tuppar av nämligen. Det beror på blodtrycksfall. När man springer fort pumpar hjärtat ut blodet till de arbetande musklerna i framförallt benen vid löpning. Musklernas arbete hjälper till att föra tillbaka blodet till hjärtat. När man slutar använda musklerna tvärt bildas en obalans, dvs hjärtat trycker ut mer blod än vad det får tillbaka. Då kan man tuppa av. Genom att inte stanna tvärt utan jogga ner en stund direkt efter förhindrar man det.
Jag tog en nedvarningspromenad med Fredrik som kom ut efter jag sprungit klart. Vi pratade måltider för Göteborgsvarvet och diskuterade lite hur jag ska lägga upp loppet. Jag gör som sist att jag delar upp det i olika delmål och kör en så kallad negativ split. Det betyder att man springer den andra halvan av ett lopp snabbare än den första. Det ger bland annat en mental kick. Det är min plan men hur den går att genomföra väl där får vi se! :) Formen är det ingen fel på iallafall och jag känner mig starkare och lättare än sist jag sprang en halvmara.
Ang. personbästat ikväll har jag konstaterat flera saker:
- Jag blir snabbare för varje år som går
- När jag har bestämt mig för en sak ger jag fan på att genomföra det
- Jag kan springa med väldigt hög puls under en längre tid
- Jag är inte rädd för att ta ut mig
- Jag slog mitt förra PB med nästan två minuter
- Från första gången jag sprang 5 km har jag kapat 10 min på tiden och 2 min per kilometer i tempo
Såhär ser mitt nya personbästa ut:
Grymt!
SvaraRaderaHelt grymt! Sådana framsteg, vad roligt att se med dessa VFF också. Jag har aldrig varit särskilt intrsserad men nu har min kille börjat prata om dem lite grann och jag har läst på lite. Tror dock att så länge jag har benhinneproblem att jag inte ska utmana benen för mycket. I första hand känns det som att lätta, duktiga löpare lättast kan skola om sig, eller? Springer du liksom på framfoten? Blir det per automatik i de skorna tycker du?
SvaraRaderaAnnika: Tack! :) Jag hade benhinnebesvär innan jag började springa med VFF och det blev iallafall inte värre. Jag tror inte vikten spelar någon roll, snarare så tror jag det är viktigare för en tung löpare att landa mer på framfoten eftersom då vaden tar upp stöten istället för knät.
SvaraRaderaSteget blir naturligt mer på framfoten om man tar av sig skorna och springer barfota eller med VFF. Dock springer man inte på tå som en del fått för sig, utan man använder hela foten där fram- eller mittfoten tar i marken först och hälen snuddar sist.
Det behövs ingen skolning. Kroppen förstår automatiskt hur den ska sätta i fötterna. Men däremot ska man inte springa långt det första man gör utan börja med kanske 1 km första passet och lägga på 0,5-1 km per vecka. Det är för att vänja fötter och vader vid belastningen. Första gången jag sprang så sprang jag bara ett par minuter och hade grym träningsvärk i vaderna i nästan en vecka efteråt.
Det är verkligen en frihetskänsla att springa utan tjocka löparskor. Du måste testa! :)