Jag är stark, och snabb!

Jag tog ett bad ikväll eftersom jag kände mig frusen, och efteråt satte jag på mig tjocka sockor och min mjuka morgonrock. Gosade ner mig i soffan och tittade på Leila bakar. Jag ville stanna i soffan i mina mjuka varma kläder hela kvällen. För vad skulle det gjort om jag skippade söndagens springpass? Ingenting. Jorden går inte under.

Men det stärker mig mentalt att sticka ut och springa i nästan -10 grader när jag faktiskt inte har någon lust alls. Jag tränar inför ett mål, och då kan jag inte bara springa när andan faller på även om det skulle vara det mest bekväma.

Så, jag var inte alls peppad på att springa men jag satte av i ett bra tempo. Idag skulle det bli tempopass på 45 min. Det kändes något segt den första biten, kanske mest för att det är en lång och tråkig raksträcka bort mot universitetet. Sen flöt det på fint. 5 km passerades på en av mina bästa tider - 31:10 min.

De två sista kilometerna gick allra bäst, benen sprang nästan av sig själva och jag upplevde ingen trötthet. Stoppade klockan på exakt 7 km och varvade ner med lätt jogg fram till porten. Jag kände mig pigg och fräsch! Inga krämpor.

Jag är så glad över det här passet. Det är såklart tufft att benhinnorna börjat krångla igen, men under kvällens pass kände jag ingenting. Jag är också glad att jag kan träna hårt på den kost min kropp mår allra bäst av - lågkolhydratkost. I somras gick det inget vidare att springa på kosten, då la mina ben av efter 2 km. Idag kan jag springa både långt och snabbt.

Passet i siffror:
Tid: 43:20 min
Distans: 7 km
Snitt: 6:11 min/km
Medelpuls: 188 bpm (87% av max)

Underlag: 90% bar asfalt, 10% is
Väder: Vindstilla, ca -9°C.

Hur kunde jag springa i 6:11 tempo och det kändes lätt?! När hände det?



Här sitter jag och stretchar framsida smalben medan Solsidan går på TV4. Jag är väldigt stel i den här övningen och kan inte sitta så på golvet. Jag kan liksom inte böja bak fötterna. Tror det här hänger ihop med mina onda benhinnor.