Det är måndag. Jag har vilodag. Det har blivit så automatiskt. Jag tänker inte så mycket på det. Jag har trots allt tränat 7 timmar den här veckan, och nästan alla pass har varit medel- eller högintensiva.
Vilken skillnad det är jämfört med förr. Då var jag tjock (väger iofs inte så jättelite nu heller, men så länge jag kan springa måste jag få vara nöjd) och extremt lat. Tog bilen till affären som låg 10 minuter bort. Sedan två år tillbaka har jag inte haft många veckor som varit slappa. Träningen känns inte som någonting jag måste tvinga mig till, det är lika naturligt som att borsta tänderna och jag springer för att jag vill bli bra på löpning.
Intressant egentligen. Det är få gånger jag under tiden jag springer känner annat än "fan vad jobbigt det är". Det är skönt efteråt, istället. Det finns många saker som är sköna efteråt, att gå till tandläkaren till exempel. Skönt att ha det gjort, men inte tusan går jag till tandläkaren tre gånger i veckan för det. Kanske för att löpningen är "gratis" och tandläkaren inte.
Intressant är det iallafall. Att man vecka för vecka, månad för månad, år för år kan ägna sig åt någonting så hängivet.
Intressant egentligen. Det är få gånger jag under tiden jag springer känner annat än "fan vad jobbigt det är". Det är skönt efteråt, istället. Det finns många saker som är sköna efteråt, att gå till tandläkaren till exempel. Skönt att ha det gjort, men inte tusan går jag till tandläkaren tre gånger i veckan för det. Kanske för att löpningen är "gratis" och tandläkaren inte.
Intressant är det iallafall. Att man vecka för vecka, månad för månad, år för år kan ägna sig åt någonting så hängivet.
Fantastiskt att du känner så och det är ju så man ska känna för det är ju då man börjar inse att man är hälsosam, det är inte alltid vikten som säger en sån sak.
SvaraRadera